• I vår granskning har vi pratat med tre män som dömdes för våldtäkt 2013: ”Adam”, ”David” och ”Johan”. De berättar sina historier i kommande dokumentär. Finns att se på sajten den 30 maj.
• Männen lever i förnekelse – 199 av 249 dömda har förnekat brott.
• Fler än hälften av de dömda förekommer i belastningsregistret redan innan våldtäktsdomen.
• ”Adam” och ”Johan” upplever att de inte fått en andra chans i samhället efter avtjänat straff.

När man döms till fängelse i Sverige ska Kriminalvården hjälpa personen att återanpassas till samhället. Relations- och samlevnadsprogrammet ROS finns på ett antal anstalter och frivårdskontor i Sverige med syftet att förhindra återfall i brott efter avtjänat straff. Även Arbetsförmedlingen ska hjälpa dessa personer tillbaka till arbetslivet.

LÄS ÄVEN
KARTLÄGGNING: Här bor våldtäktsmännen

Fem år efter våldtäktsdomen: ”Vi är inte välkomna”

Dokumentär: I huvudet på en våldtäktsman

Gudrun Schyman: ”De är inga monster”

Han jobbar på hemtjänsten – chefen ville hålla domen hemlig

ROS jobbar för att få de dömda våldtäktsmännen att kunna sätta sig in i sitt offers situation. De bearbetar känslor och tankar, för att kunna känna empati och leva i en jämställd relation.

– Det finns olika skäl till att en person begår en våldtäkt. I efterhand är det skamfyllt, det är svårt att bygga upp ett nytt liv med ett nytt jobb, och det är svårt att träffa en ny partner. Ryktet är svårt att brottas med, säger Heidi Magnessen som är programledare för ROS-programmet på frivården i Härnösand.

I programmet får klienterna, som deltagarna kallas, lära sig att hantera och reglera känslor för att inte bli förbannade eller bli utåtagerande. Till en början görs en fallbeskrivning och en behandlingsplan för varje enskild person. Behandlingen sker i grupp eller individuellt.

– Det gäller att vara väldigt konkret. Det krävs att sexualförbrytarna bjuder på sig själva och berättar om sitt liv. Det går som sagt inte att prata med en person som inte vill, så ROS bygger på frivillighet, säger Heidi Magnessen.

 Heidi Magnessen berättar att det är svårt att få dessa personer att acceptera sitt brott och erkänna det för sig själv. Därför kan det vara väldigt svårt att prata om i början.

– Det måste förstås att det finns ett motstånd i att berätta. Det är känsliga ämnen vi berör, som sexliv, relationer och känslor. Det är många sexualförbrytare som förnekar sitt brott och inte vill prata om det. Men det som ändå går att jobba med är att det finns ett brott som de är dömda för. Om de ändå förnekar så kan man jobba med det, för den saken har ju hänt och det problemet finns ju, säger hon.

I domarna vi gått igenom är det många sexualförbrytare som blir erbjudna att delta i ROS. Med männen vi pratat med har “Adam” och “David” deltagit, men inte “Johan”.

”Jag anser mig själv oskyldig så därför valde jag att inte vara med”, säger ”Johan”.

”Jag litade inte på kvinnor och det var en kvinnlig programledare. Så det tog ett tag innan jag bestämde mig för att vara med. Om jag inte gått ROS-programmet så hade jag nog inte suttit här och pratat med er i dag”, säger ”Adam”.

”Programmet är bra för alla, det blir mer öppet. Även om jag inte tycker att jag borde sitta inlåst, så var programmet bra och det har hjälpt mig. Alla, oavsett om du är dömd för sexualbrott eller inte, borde delta, man lär sig mycket om sig själv”, säger ”David”.

En annan hjälp som erbjuds är hjälp tillbaka till arbetslivet. Maria Nilsson och Carola Sköld jobbar med att hjälpa ex-kriminella tillbaka till arbetslivet via ett program hos Arbetsförmedlingen. De matchar den arbetssökande med lämpliga yrken, och sköter kontakten mellan den sökande och arbetsplatsen.

– Vi fortsätter också att hålla kontakten med personerna och gör ett flertal återkopplingar efter anställning för att se hur det går för dem. Oftast fungerar det bra då sexualförbrytare generellt är väldigt trevliga utåt, med hög social kompetens, säger Carola Sköld.

Carola Sköld och Maria Nilsson berättar att av de våldtäktsmän de träffat under sin tid på programmet har de flesta inte visat någon ånger och vill inte kännas vid sin dom, de anser sig själva som oskyldigt dömda. 

Här jobbar dömda sexualförbrytare

Enligt Carola Sköld är det hotell- och restaurangbranschen som anställer flest dömda våldtäktsmän. Det gäller också anställning som personlig assistent.

– Det kan bero på att dessa branscher har konstant personalbrist och blir lite desperata. De är därför inte lika noga med vilka de anställer, och inte lika noga med att kolla upp deras bakgrund. Där ligger fokus mer på kompetens, säger hon.

Men de flesta arbetsgivare, i alla branscher, har blivit bättre på att be sina anställda visa sitt belastningsregister på senare år, enligt Carola Sköld. På Arbetsförmedlingen uppmanar de också de dömda personerna att berätta om sin dom för arbetsgivaren.

– Kommer det fram bakvägen så är de ofta rökta på arbetsplatsen. Då förstörs den tillit som byggts upp, tillägger hon.

Ändå finns det ett fall där en man dömd för våldtäkt fick jobba kvar på Hemtjänsten i Östersund. De hade bett att få se hans belastningsregister. Hur arbetsgivaren tillslut fick kännedom om domen och vad det innebar för våldtäktsmannen får ni läsa under morgondagen.

Även ”Adam”, dömd för våldtäkt, vill inte avslöja sin dom på sin arbetsplats: ”Min arbetsgivare vet inte om min dom. Jag är rädd varje dag för att han ska kolla upp mig i brottsregistret och då kommer jag få sparken”, berättar han.

Enligt Carola Sköld och Maria Nilsson börjar det riktiga straffet när de dömda avtjänat sitt straff och vill komma tillbaka till vardagslivet.

– Sexualförbrytare är den grupp av dömda personer som arbetsgivare har svårast att lita på. De vill inte kännas vid sin dom och förstår inte varför de inte kan gå tillbaka till sitt tidigare jobb, säger Maria Nilsson, Arbetsförmedlingen.

#vemdömer – en unik granskning

I veckan kommer vi att publicera flera delar av vår granskning. En inblick i vad olika delar av samhället anser om en andra chans för våldtäktsmän. I en enkät som publiceras på torsdag har vi frågat 300 privatpersoner samt politikern Gudrun Schyman vad de tycker om en andra chans för våldtäktsmännen. Under torsdagen kommer ni även att få läsa om Andreas, en dömd våldtäktsman som i hemlighet blev anställd på hemtjänsten när chefen valde att mörka hans dom för resten av kommunen.

onsdagen 30 maj avslutar vi med en dokumentär, där vi bland annat träffar de dömda våldtäktsmännen ”Johan”, ”Adam” och ”David”, som egentligen heter något annat, och hör hur deras liv ser ut efter att ha suttit av ett fängelsestraff för våldtäkt. Anser de själva att våldtäktsmän förtjänar en andra chans? Håll utkik på Dcase.se under veckan.

Maia Hörstadius, Matilda Fors, Josefine Mörberg & Josefina Karlsson                                                                                                                                                                                                uj.grupp5@gmail.com

Är dömda våldtäktsmän som avtjänat straff värda en andra chans i samhället när de kommit ut? Som en del i vår undersökning har vi ställt frågan till folk på stan i centrala Stockholm, och till politikern Gudrun Schyman.

LÄS ÄVEN

KARTLÄGGNINGEN: Här bor våldtäktsmännen

Fem år efter våldtäktsdomen: ”Vi är inte välkomna”

Myndighetspersonerna: ”Det riktiga straffet börjar när de kommer ut”

Dokumentär: I huvudet på en våldtäktsman

Han jobbar på hemtjänsten – chefen ville hålla domen hemlig

– Det är ett för grovt brott. Oförlåtligt, säger 19-åriga Klara medan hon dukar av borden på en uteservering. 

De flesta är värda en andra chans. De har fått sitt straff och jag litar på det svenska rättssystemet, säger Anton, 22, som väntar på bussen.

Åsikterna är många och starka. Majoriteten av personerna vi frågar har till en början svårt att svara ja eller nej, men efter en stunds betänketid har de flesta ett klart svar med tillhörande motivering. Av sammanlagt 300 svar är det drygt 60 procent som tycker att dömda våldtäktsmän är värda en andra chans i arbetslivet och socialt, efter att ha avtjänat sitt straff.

Ett vanligt återkommande svar är också att det beror på omständigheterna kring brottet, och tanken på att alla människor kan förändras. Vi träffar Lisa, 27, och Nicholas, 32, utanför stadsbiblioteket.

– Det är inte svart eller vitt. Omständigheterna spelar in, och förhoppningsvis finns det tid i fängelset för att tänka över sitt brott och komma ut som en ”bättre människa”, säger Lisa. Nicholas instämmer.

Av personerna som svarar ”ja” på frågan är det inte heller alla som kan motivera sitt svar. Det verkar i många fall vara en självklarhet för de flesta stockholmare att även brottslingar måste få lov att gå vidare i livet. ”Med tanke på att mördare kommer ut och får en andra chans, är det ju självklart att alla ska få det”, svarar en äldre kvinna i förbifarten. Även Sopansa, 30, anser att om en person en gång begått ett brott så behöver denne inte vara dömd för det resten av livet.

– En andra chans är självklart, men fängelsestraffet borde vara längre, säger hon.

Efter att ha tillfrågat 300 personer kan vi urskilja ett mönster. Kvinnor under 25 år är de som visar störst tendenser till att svara nej, vilket inte är särskilt förvånande. Det är trots allt denna grupp som främst ligger i riskzonen: ”Mest utsatta för sexualbrott är unga kvinnor på 16–24 år. År 2016 uppgav 14 procent av dem att de utsatts för sexualbrott under året”, berättar statistik på Tjejjourens hemsida.

Gudrun Schyman: ”Våldtäktsmän är inte monster”

Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt Initiativ, tycker att den andra chansen är en självklarhet och anser snarare att man ska kasta den gamla stereotypiska bilden man har av sexualförbrytare för att nå grunden till problemet. Vi har tillfrågat just Gudrun Schyman eftersom hon kan tänkas vara den som borde ha starkast åsikter angående sexualbrott, i och med partitillhörighet i FI.

– Det finns en generell bild av att våldtäktsmän är monster och borde sitta inlåsta hela livet, men så ser inte verkligheten ut. Det finns våldtäktsmän av många olika slag, ofta har de en väldigt stor ambition att komma tillbaka in i samhället efter avtjänat straff, säger hon.

Hon vill också poängtera att alla människor förtjänar en andra chans, oavsett vad det handlar om.

– Alla behöver ett sammanhang, bostad och relationer. Istället tycker jag att man ska jobba mer för att förebygga brotten, till exempel med samtal om samlevnad och vad samtycke faktiskt innebär.

Att allt fler våldtäktsmän får fängelse istället för vård, som de kanske i många fall skulle behöva, tror Gudrun Schyman beror på den gamla bilden man har av att våldtäktsmän är monster. Hon anser inte att man kan sära på fängelsestraff och psykiatrisk vård, utan att man istället ska baka ihop de olika delarna.

– Man ska inte ställa dem emot varandra utan baka ihop det. Man kan få fängelse med vård av olika slag, som terapi till exempel.

#vemdömer – en unik granskning

Senare under dagen kommer ni att få läsa om Andreas, en dömd våldtäktsman som i hemlighet blev anställd på hemtjänsten när chefen valde att mörka hans dom för resten av kommunen.

Maia Hörstadius, Josefine Mörberg, Josefina Karlsson & Matilda Fors                                                                                                                                                                                     uj.grupp5@gmail.com