Almas och Anders namn är fingerade.
När Alma dör ska hennes dödsannons prydas av orden ur Tommy Körbergs “Stad i ljus”. Hon är 86 år, för frisk för äldreboende, men för ensam för att se någon mening med livet.
ㄧ Man har ju livet bakom istället för framför sig numera. Det finns ingenting att se fram emot, säger Alma.
Hon är kvinnan som alltid sitter hemma vid sitt köksfönster när du passerar på gatan. Du tänker inte på henne, för hon syns inte. Hon är en i mängden, med sin röda rullator och sitt bruna, lockiga hår. En av alla äldre som lider av depression på grund av ålderdom och ensamhet. Inte tillräckligt sjuk för äldreboende, men inte tillräckligt frisk för att bo hemma. Mellan kakbak och hemtjänst planerar därför Alma, 86, inför sin död.
ㄧ Jag ska berätta för dig hur det är att bli gammal. Man ska inte bli det, säger Alma som äter två sorters antidepressiv medicin.
ㄧ Sonen och sonhustrun pratar om att jag var deprimerad i fjol, men kan man vara annat då? Jag sitter här helt ensam, alla vänner och syskon har dött och jag är sist kvar. Jag ramlade i köket för en tid sedan och innan det kunde jag i alla fall skotta min egen altan och ta dragvagnen till affären, men nu kan jag inte ens handla själv. Jag klarar mig ingenstans utan den här apparaten, säger hon och viftar mot rullatorn.
Räddningen i Almas vardag är teven, papperstidningen, hennes enda son, Anders, och kakbaket. Hon bakar kakor med köksmaskinen, rullar små kulor av hemgjord deg och gräddar till alla som kan tänkas vilja ha – grannar, vänner och hemtjänst. Hon älskar realityserien Talang och titttar gärna på ishockey och Giffarna. När vi pratar på hennes altan flyger blicken iväg ut över gatan.
ㄧ Jag vet inte vem som äger den där gråa katten med vit svans. Jag tror att det är tjejen på hörnet där. Jag har aldrig sett henne på nära håll, men katten sitter på den där altanen kring sjutiden varje morgon.
Alma nickar upp mot gräsmattan och en dunge med träd.
ㄧ Hör du om det är några skatungar i boet där? Du skulle ha sett häromdagen i den högra björken när skatpappan försökte jaga iväg en kråka. Det är konkurrens här må du tro, säger Alma.
Eftersom Alma är vid god fysisk hälsa tror hon att det drar det ut på tiden att få flytta till ett serviceboende.
ㄧ En tjej från kommunen var här och skrev ner att jag ville ha en plats. “Men du ser ju för kry ut”, sa hon till mig. Det var tjugonde januari och sedan dess har jag inte hört ett ljud, säger Alma.
I den bästa av världar skulle alla få plats oavsett hur sjuk man är, tycker hon. Istället för att som nu:
ㄧ Vara halvdöd och lika gärna redo för hospice.
Hon är rädd för att falla i hemmet igen och skulle känna sig tryggare om det fanns personal runt henne. Sedan fallet i julas, hennes andra på två år, är hon skakig hela tiden och kommer bara ibland ut till soprummet, berättar hon. Nu är hon för orolig för att bo kvar hemma.
ㄧ Det var som en bomb när jag krossade näsan mot golvet, jag hörde hur brosket knastrade. Sedan låg jag och kravlade i blod i flera timmar och så tuppade jag väl av två gånger, säger Alma.
På Kristinelunds äldreboende i Nacksta, Sundsvall, beklagar Åsa Kuusikko hur dagsläget ser ut för de äldre som vill in på boende. Hon har tidigare jobbat i hemtjänsten och sett ensamhetens baksida.
ㄧ Idag ska du ha hemtjänst på max tills du får chans att ens få en plats, och det kan jag tycka är fel. Vi hade en tant som hade dukat bord med sju sorters kakor varje eftermiddag då vi kom för att ge medicin. Och så hade man tre minuter på papperet och kunde inte stanna. Att se de där sorgsna ögonen var så hemskt, säger Åsa Kuusikko.
Hur borde det vara istället?
– Många äldre är ju väldigt ensamma och för dem borde det finnas en lösning. Någon form av boende, kanske med lite färre personal, men med gemensamma samlingsplatser dit de äldre kan söka sig. Det borde finnas ett alternativ för de som är ensamma och inte vill bo hemma.
Efter att ha vårdats på geriatriska kliniken på Sundsvalls sjukhus, i samband med fallet i julas, konstaterades att Alma depression inte hade blivit bättre av Mirtazapinet som tidigare skrivits ut till henne. Läkaren valde att även skriva ut Sertralin, utan att ta bort den första antidepressiva medicinen. Mirtazapin kan även användas som sömntablett, därför frågar vi om Alma har svårt att sova. Alma har alltid sovit bra av sig själv, säger hon. Numera somnar hon en timme efter att hon svalt Mirtazapinet kl 20 och är fortfarande dåsig när hon vaknar kring sextiden på morgonen.
ㄧ Då ligger jag där och tänker “om jag ändå kunde få sova två timmar till när jag är så trött. Eller inte vakna över huvud taget”, säger Alma.
På geriatriska kliniken förklarar man den dubbla medicineringen med att tabletterna verkar på olika sätt.
Anders Nelvig är enhetschef på geriatriska kliniken, Sundsvalls sjukhus.
– De här läkemedlen kan förstärka varandras effekter på ett positivt sätt, de har ju inte samma typ av mekanism i kroppen. Den ena är bättre på att förbättra sömnen och ångesten och den andra på att förbättra nedstämdheten. Därför är det inte ovanligt att man kombinerar de här läkemedlen. Sedan är det ju klart att biverkningsrisken ökar när man kombinerar dem.
När Anders hör att hans mamma inte vill leva säger han att det skulle hjälpa om hon hade en social umgängeskrets. Om hon kunde komma ut oftare. Men alla utom en av Almas vänner är döda, liksom hennes make och hennes syster.
ㄧ Det är ju tråkigt att det ska behöva vara så här när man är gammal. Men jag tycker ändå att det fungerar bra för mamma med den här nya medicinen och med hemtjänsten. De kommer och ser till att hon lever och jag slipper oroa mig på jobbet. Men det vore ju bättre om hon hade någon att umgås med, säger Anders.
Alma uppskattar hemtjänstens sällskap, men det är inte samma sak som att ha en vän i sin egen ålder, säger hon. Någon att träffa spontant, för att det ger henne något, och inte för att ta av stödstrumporna. På ett boende skulle hon ha nära till både andra äldre, sitt hem och till vårdpersonal.
– Men säg inte ifrån dig hemtjänsten, för då kommer du aldrig få en plats på ett boende om du skickar signaler om att du inte behöver hjälp, säger Anders till Alma.
– Dit kommer jag aldrig få komma ändå, svarar hon honom.
INgvar karlsson, ordförande i svensk förening för äldrepsykiatri, uppger att äldre inte låtsas om att det finns en psykisk sjukdomsbild och när de mår dåligt söker de den kroppsliga sjukvården mer och lyfter istället fram den kroppsliga ohälsan.
ㄧ Äldre människor skriker inte att de är psykiskt sjuka, snarare motsatsen. Och hittar man inte någon annan lösning så söker man sig till ett boende för att dämpa sin oro och sin ångest, som många gånger istället är en behandlingsbar del av en depressiv sjukdom, säger Ingvar Karlsson.
På frågan om Alma har någonting att se fram emot i sommar svarar hon med att skratta.
ㄧ Se fram emot? Vad skulle det vara? Här finns ingenting att se fram emot. Man har livet bakom sig nu. Det är inte som när man var ung.
Almas ögon svävar iväg ut i luften, där tid och rum inte har någon mening.
ㄧ “Stad i ljus, i ett land utan namn. Ge mig liv där allting föds på nytt.”
Visst är det fint?
Alma ler.
– Det gör att man får hopp om att det finns någonting bättre efter det här, säger hon.
MÄRTA-LI SELIN
EMELIE ÖSTMAN
DANIEL JOHN JOHNSSON