Personer med aktivitetsersättning är sedan tidigare en grupp där den psykiska ohälsan är stor och där risken för självmord är kraftigt förhöjd. Nu försämras situationen i snabb takt för denna grupp sedan Försäkringskassan skärpt sina bedömningar. Men det sker ingen uppföljning av hur det går för dem som mister sin ersättning.

Vi har tidigare sett att Försäkringskassan fått direktiv som gör det svårare för människor att få sjukpenning och assistansersättning. Nu visar nya siffror att samma utveckling pågår också för människor som har aktivitetsersättning.

Den som är mellan 19-30 år och som på grund av en funktionsnedsättning saknar arbetsförmåga kan få aktivitetsersättning. Ersättningen är till för att dessa personer ska slippa bli förtidspensionerade och för att de ska kunna försöka utveckla en arbetsförmåga.

Tanken med aktivitetsersättning när den infördes var att ge långvarig ekonomisk trygghet för denna grupp. Men när Riksrevisionen granskade detta visade det sig att många som står långt från arbetsmarknaden och som ändå mister sin ersättning far mycket illa.

Dcase.se har sökt upp personer som förlorat sin aktivitetsersättning för att se hur deras liv ser ut idag. De flesta som vi har kommit i kontakt med vill vara anonyma eller säger att de mår så dåligt att de inte orkar uttala sig. Det finns en oro från flera att vara öppna och några antyder att en öppen kritik skulle försämra deras situation gentemot Försäkringskassan.

Vad som har hänt verkar vara att dessa personer faller mellan stolarna. Försäkringskassan har börjat göra hårdare bedömningar och det syns i statistiken. Sedan 2015 faller kurvan brant neråt. 

Det Riksrevisionen och andra pekar på är att dessa personer inte har fått en bättre arbetsförmåga, utan i stället är det Försäkringskassan som gör hårdare bedömningar. De hårdare bedömningarna sammanfaller i tid med att Försäkringskassan via flera regleringsbrev fått instruktioner från regeringen om att sänka kostnaderna inom socialförsäkringarna. För många är kanske nedskärningarna inom LSS eller i sjukpenning mer kända, men de hårdare bedömningarna gäller också för unga vuxna som har aktivitetsersättning.

Trots att många har intyg från läkare och experter så räcker inte det. En person som tidigare bedömdes sakna arbetsförmåga kan med de nya bedömningarna anses ha arbetsförmåga. Detta enligt Försäkringskassans sätt att se på saken.

Men på den punkten håller Arbetsförmedlingen inte med. Vad som händer när en person mister sin aktivitetsersättning är att man blir hänvisad till Arbetsförmedlingen för att söka jobb. I många fall tycks Arbetsförmedlingen snabbt konstatera att någon arbetsförmåga inte finns. I det läget står personen utan stöd vare sig från Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. Det tvingar dem att gå till kommunen och söka försörjningsstöd, mer känt som socialbidrag.

I grunden definierar de två myndigheter arbetsförmåga på helt olika sätt. I ett svar från Försäkringskassan definierar de arbetsförmåga så här: “Arbetsförmågan bedöms efter den sjukes möjlighet att arbeta i sitt yrke. För att få sjukpenning krävs att arbetsförmågan är nedsatt med minst 25%. Sjukpenning är inte bedömningen om man per definition är sjuk eller ej, det är en bedömning mot sitt jobb.”

“Gör vi avslag så kollar vi om arbetsgivaren kan ge den sjuke ett lättare jobb. Försäkringskassan har snäva gränser att bedöma inom. Det är alltså inte upp till den enskilde handläggaren att ha en personlig åsikt i sina ärenden”, skriver Peter Eriksson på Försäkringskassan i ett mail.

När Arbetsförmedlingen får frågan om hur de definierar arbetsförmåga svarar de:

“Begreppet arbetsförmåga används ofta vid Arbetsförmedlingen, liksom inom andra verksamheter. Arbetsförmedlingen uttalar sig om arbetssökandes förmåga i förhållande till olika arbetsuppgifter som arbetssökande genomför”, skriver Terese Bortan på Arbetsförmedlingen i ett mail.

Skillnaderna i hur de båda myndigheterna ser på arbetsförmåga leder nu i snabb takt till att antalet personer som lämnar aktivitetsersättningen hamnar hos kommunen och får söka försörjningsstöd varje månad. I och med det står personerna som skulle ha en tryggad långsiktig försörjning plötsligt helt utan någon annan försörjning än bidrag från kommunen. Att söka ett sådant stöd beskrivs som mycket svårt av de personer Dcase.se varit i kontakt med. Ingen av dessa personer har klarat den processen på egen hand. De har behövt omfattande hjälp av anhöriga för att få alla papper rätt. Det är en procedur som måste upprepas varje månad. Ett misstag kan leda till att stödet inte betalas ut.

Niklas Altermark, är forskare på Lunds Universitet och följer utförsäkringsprocesser inom socialförsäkringen. Han beskriver det som en process i fyra stadier. Processen startar vid ett avslag hos Försäkringskassan, som därefter leder till att personen hamnar hos Arbetsförmedlingen. Vid det tredje steget hamnar personen hos sin kommun under försörjningsstöd. Det fjärde och sista steget leder till självmordstankar, självmordsförsök och i värsta fall självmord.

Redan innan Försäkringskassan införde de hårdare bedömningarna var det känt att självmordsrisken var fyra gånger högre hos unga vuxna med aktivitetsersättning. Nu kommer signaler om att dessa personer mår mycket dåligt. Vi har varit i kontakt med ett flertal stödorganisationer som kan vittna om att läget har förvärrats.

– De medlemmar och anhöriga som kontaktar oss uttrycker stor oro och uppgivenhet över situationen. De som hör av sig till oss är personer som redan befinner sig i en utsatt situation och många gånger har svårt att hävda sin egen rätt. Vissa medlemmar uppger att de mår mycket psykiskt dåligt av situationen och ifrågasätter sitt eget värde, säger Kerstin Andersson, LSS-ombudsman på Autism- och Aspergerförbundet.

Autism- och Aspergerförbundet vill se ett tätare samarbete mellan Försäkringskassan, sjukvården och Arbetsförmedlingen för att säkerställa att personer i behov av stöd får det stöd som behövs.
– Ingen ska behöva hamna mellan olika myndigheter på grund av olika bedömningar. Vi vill se att våra politiker förstår allvaret i situationen och tydliggör att utsatta människor, under inga omständigheter, får fara illa i de system som är avsedda att skydda dem, avslutar hon.

Den bilden bekräftas också av Anne Åkerstedt, arbetskonsulent på den dagliga verksamheten MISA, som ger stöd till dessa ungdomar.
– Har du ingen stabil försörjning så kan du inte komma vidare i din utveckling, så det är ganska allvarligt att mista sin aktivitetsersättning. Det får stora konsekvenser och det är tufft för våra deltagare.

Juristen Ola Linder som är specialiserad på den här typen av lagstiftning menar att det är ett växande fenomen att anhöriga till de drabbade börjar ta hjälp av jurister i både ansökningar och överklaganden. 
– Det blir en plånboksfråga. Den som har råd kan anlita en jurist men den som har aktivitetsersättning eller försörjningsstöd har kanske inte råd med det, säger han.

Vissa organisationer erbjuder juridisk hjälp till sina medlemmar, en av dem är FUB, som ger stöd till personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Där arbetar juristen Nina Alander.
– De som inte är medlemmar i föreningar som har tillgång till juridiskt stöd blir det svårt för. Det är få som kan anlita en advokat i denna målgrupp, då målgruppen inte brukar ha det bra ekonomiskt ställt, säger hon.

Att anhöriga spelar en stor roll framkommer i många av våra kontakter. Anhörigas kunskaper och ekonomiska förmåga att ge stöd kan vara avgörande för om en individ får ersättning eller inte. Dcase.se har inte lyckats hitta någon individ som på egen hand klarat av att överklaga beslut, sett till att få in intyg och underlag av den kvalitet som Försäkringskassan kräver.

I en skrivelse till regeringen den 17 maj i år konstaterar generaldirektörerna för Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan: “Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har vid upprepade tillfällen var för sig och gemensamt konstaterat att regelverken i sjukförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken inte är harmoniserade, och att det därför finns brister när regelverken ska tillämpas”.

Myndigheterna säger sig ha skickat in förslag på förändringar av lagen redan 2017 men att regeringen ännu inte gjort något åt dessa förslag.

Susanne Bengtsson, verksamhetsutvecklare på Försäkringskassan förklarar att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har olika uppdrag och därmed olika definitioner på arbetsförmåga.
– Vi har olika uppdrag och regelverk. Vi har socialförsäkringarna, där aktivitetsersättningen är en del av sjukförsäkringen. Arbetsförmedlingen förmedlar arbeten och bidrar till en väl fungerande arbetsmarknad.

Ett sätt för de båda myndigheterna att hantera nuvarande situation är att erbjuda så kallade omställningsmöten. Tanken med ett omställningsmöte är att göra processen lättare för en person att gå från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. Fram till augusti 2018 finns ingen statistik på hur många sådana möten som genomfördes. Mellan augusti 2018 och december 2018 genomfördes 269 sådana möten.

Ingen av de personer Dcase.se har intervjuat har erbjudits ett omställningsmöte. Dcase.se kan inte heller se att vare sig Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen uppmärksammat att många av dessa personer hamnar hos kommunen och får leva på försörjningsstöd.

– Efter ett erbjudande om ett omställningsmöte är inte vi med längre, säger Susanne Bengtsson på Försäkringskassan.

Vill du dela med dig av dina egna upplevelser, eller känner du någon närstående som har mist sin aktivitetsersättning? Dela med dig under hashtagen #Aktivitetsavslaget.

Missa inte första delen i vår undersökning som går att läsa här.

Vad är aktivitetsersättning?
Aktivitetsersättning kan man få om man är 19-29 år och har nedsatt arbetsförmåga under minst ett år, det vill säga om Försäkringskassan bedömer att man inte kan klara av ett jobb. Ersättningen omprövas varje, vartannat eller vart tredje år.

Så här gjorde vi
Personer slog larm om att människor som mist sin aktivitetsersättning far mycket illa. Vi började undersöka saken genom att kontakta olika organisationer och kartlade vad som tidigare hade dokumenterats gällande detta område. Vi begärde ut statistik från Försäkringskassan och kunde konstatera att kurvorna sedan några år tillbaka pekar brant neråt. 

Vi försökte då komma i kontakt med personer som själva är drabbade och med personer som känner till dessa individers situation. Personerna som är direkt drabbade är svåra att få tag på och många vill inte träda fram för att de är rädda att det skulle påverka deras fall negativt. Andra mår så dåligt att de inte orkar vara med i media. Dessa har fått uttala sig anonymt. 

Vi har kommit i kontakt med 10 personer och bara två vill träda fram med sina namn. Vi har också pratat med anhöriga, företrädare för organisationer, kommuner, jurister och forskare. Därefter har vi låtit Försäkringskassan och Socialdepartementet ta del av materialet och kommentera hur det kan ha blivit såhär. Vi har också frågat hur de tänker hjälpa dessa personer i framtiden.