Emilies önskan är att kunna arbeta, men hon själv, hennes läkare och personer som känner henne väl anser inte att hon klarar mer än två timmars praktik i veckan.

På kort tid har Försäkringskassan bedömt hennes arbetsförmåga till 25%, 0% och 100%, trots att Emilie har haft samma svårigheter hela tiden.

Emilie är 31 år gammal och bor i Stockholm. Hon praktiserar på ett hunddagis två timmar i veckan. Först vid 26 års ålder fick Emilie diagnoserna Asperger och ADD och hon har svårt att klara ett arbete. Enligt Emilies läkare var det självklart att en ansökan om aktivitetsersättning skulle godkännas. Men efter sex månaders väntan blev beslutet ett avslag. Även omprövningen ledde till avslag.

I slutet av 2014 ansökte Emilie på nytt om aktivitetsersättning. I processen ifrågasatte Försäkringskassans egna medicinska rådgivare Emilies ansökan, någonting som upprörde hennes läkare. Ett engagerat brev skrivet av den upprörde läkaren ledde till att Emilie beviljades aktivitetsersättning på 75% sommaren 2015. Beslutet gällde för två år och när det löpte ut var det två månader kvar tills Emilie skulle fylla 30.

Efter att man har fyllt 30 kan man inte ha kvar aktivitetsersättning utan får istället söka sjukersättning. För de två månaderna som var kvar ansökte Emilie på nytt om 100% aktivitetsersättning. Denna gång blev det beviljat på 100%. Men när Emilie hade fyllt 30 och ansökte om sjukersättning så avslog Försäkringskassan helt. Nu ansågs Emilie ha full arbetsförmåga.

– Det är väldigt svårt för oss att förstå logiken. De går från att säga att Emilie ska ha en ersättning på 100%, till att säga nej vi tror att du kan jobba minst 76%, säger Emilies mamma Gunilla.

I centrum för alla dessa procentsiffror står bedömningen av i hur stor grad Emilies svårigheter gör att hon inte klarar av att arbeta. Försäkringskassan ska bedöma Emilies förmåga att arbeta utifrån ett teoretiskt resonemang. Om det teoretiskt skulle gå att konstruera ett arbete som Emilie skulle kunna utföra, då ska hon bedömas ha arbetsförmåga. Arbetet behöver inte finnas i verkligheten.

– Just nu kan jag inte ens jobba 25% men hoppas kunna det nån dag. Jag förväntade mig inte att få en sjukersättning på 100%, men jag hade hoppats på mer än noll. Det känns som att hur stort värde man har som person har att göra med om man kan jobba och försörja sig, säger Emilie.

Emilie förstår inte Försäkringskassans tankesätt och tycker det är jobbigt att argumentera för sin sak. I möten med Försäkringskassan måste hon beskriva vad det är som gör det svårt.

– Inför mötena känner jag inte mycket, men mer efter… Hela mötet går ut på att trycka på allt jag inte kan göra samma saker som normala människor eller neurotypiska människor kan, och det är inte så kul. Sen är jag ganska nere ett par veckor efter mötena för man känner sig ganska misslyckad som person, säger Emilie.

Både Emilie och hennes mamma Gunilla pekar på att framsteg skapar oro att bli av med ersättningen och med misslyckanden gör att det blir lättare att argumentera för att stödet behövs.

– Det där är kontraproduktivt. Försäkringskassan vill att Emilie ska prova att arbeta och misslyckas, för då visar hon dem att hon inte kan arbeta. Ur det perspektivet är ett misslyckande bra. Det är jättesvårt att förstå, att vilja få människor att misslyckas, det kan inte vara Försäkringskassan uppgift, säger Gunilla.

Emilie menar att även om hon skulle förbättra sin förmåga att arbeta så är det ändå långt kvar till att kunna ta ett jobb som faktiskt finns.

– Att försöka förbättra mig är jättestressande, för blir jag lite bättre kommer jag ändå inte kunna göra allt de vill att jag ska göra eller tror att jag kan göra. Samtidigt blir det ännu mindre chans att jag kommer få min ersättning, om jag blir lite bättre. Då blir det stressande att klara sig bättre, säger Emilie.

Gunilla pekar på att för Emilie finns mamma, pappa och andra anhöriga som kan se till att Emilie inte faller ut ur samhället helt, de är hennes skyddsnät. På så sätt är hon lyckligt lottad menar Gunilla.

– Men sen har vi dem som inte har någon alls, och de hamnar nog på gatan skulle jag vilja säga. Jag tror att om Emilie inte hade haft sitt sociala skyddsnät hade hon blivit vräkt, bostadslös och hamnat på gatan. Idag bor ju Emilie själv eftersom vi har möjlighet att hjälpa henne både ekonomiskt och praktiskt så det fungerar. Men hon kan ju bo hemma ifall allting skiter sig, säger Gunilla.

Emilie och Gunilla heter egentligen någonting annat.

Vill du dela med dig av dina egna upplevelser, eller känner du någon närstående som har mist sin aktivitetsersättning? Dela med dig under hashtagen #Aktivitetsavslaget.

Denna artikel är del fyra av en längre artikelserie. 
Läs också del ett, två och tre.

Vad är skillnaden mellan Aktivitetsersättning och Sjukersättning?
Aktivitetsersättning kan man få om man är i åldrarna 19-29 och har nedsatt arbetsförmåga under minst ett år, det vill säga om Försäkringskassan bedömer att du inte klarar av ett jobb. Ersättningen omprövas varje, vartannat eller vart tredje år. 

Sjukersättning kan man få om man är 30 år eller äldre. Då bedömer Försäkringskassan att man har en varaktig nedsättning av arbetsförmågan. Tidigare hette detta förtidspension. Anledningen till att man numera delar upp det är för att yngre personer ska få en chans att utvecklas och pröva på olika aktiviteter innan man slår fast om personen har arbetsförmåga eller om personen behöver “förtidspensioneras”.