Fotboll är farligt för miljön. Varje år försvinner ungefär 40 ton gummikulor bara från fotbollsplanerna i Västernorrland. Konstgräsplaner är den näst största källan till mikroplast i naturen.
På Heffnersvallen i Sundsvall ska det spelas en träningsmatch mellan Selånger FK:s och Heffnersklubbans flicklag. En efter en kommer tjejerna på sina cyklar och förvirring råder om när matchen ska börja. Gunilla Larsson är lagledare och berättar att de bjuder in till träningsmatcher oftare sedan de fick konstgräs.
– Vi är stolta över anläggningen och vill visa upp den. Jag tror inte att det nödvändigtvis blir fler idrottsutövare av konstgräsplaner men däremot så tror jag att spontanidrotten ökar otroligt mycket. Det är verkligen folk här hela tiden, säger Gunilla Larsson och fortsätter:
– Men många föräldrar till spelarna har småbarn som brukar sitta vid sidan av planen och samla ihop högar av sådana där gummikulor som de sedan häller över sig. De badar nästan i plast och då kan man tänka att men “gud, kan det där verkligen vara bra?”
Ebba Larsson,10, är målvakt i laget och sticker ut med sin gula tröja. Hon tycker att det är skönare att spela på konstgräs för att bollen studsar rakare än på en vanlig gräsplan.
– Men det är ju faktiskt sämre för miljön. Man får med sig massor av gummikulor hem, de kommer in i skorna och fastnar på kläderna. När mamma tvättar mina träningskläder så åker plasten ut i avloppet och hamnar till slut i havet, säger hon.
I Västernorrland finns det i dag 31 konstgräsplaner avsedda för fotboll. Sedan 2010 har antalet planer mer än fördubblats. Runt 20 av dessa planer fylls regelbundet med något som kallas granulat: små gummikulor som ska göra konstgräset så naturtroget som möjligt. Varje år försvinner ungefär 40 ton gummikulor från dessa planer.
På en annan konstgräsplan en bit bort tränar Gif Sundsvall. Målvakten Tommy Naurin erkänner att han inte är insatt i hur konstgräset påverkar miljön.
– Det är inget som vi har snackat om i laget. Granulat är en dämpning som finns för att vi inte ska skada oss. Men det borde finnas bättre alternativ, säger han.
Enligt en rapport från Svenska miljöinstitutet är konstgräsplaner, efter bildäck, den största källan till mikroplast i naturen. Gummikulorna är i många fall gjorda av just uttjänta bildäck. Hur mycket som hamnar i havet och vilken belastning det innebär är det ingen som vet.
Elena Gorokhova är en av få som har undersökt halterna av mikroplast i Östersjön. Hon är professor vid institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi på Stockholms universitet. Under två års tid har hon gjort mätningar på tre platser i Östersjön.
– På sommaren har vi samlat prover varannan vecka och på vintern varje månad. När vi tar prover sänker vi ner ett nät till ett visst djup och drar sedan upp. Vi analyserar det som samlas på nätet för att se om det är plast eller naturliga partiklar, säger hon.
Alla plaster som är mindre än 5 millimeter i diameter räknas som mikroplast. Plastpartiklarna som Elena Gorokhova undersökte är 0.1 millimeter och större. Gummikulorna som används på fotbollsplaner är i regel mellan 0,7 och 3 millimeter.
– Våra mätningar har visat att det finns en plastpartikel per liter vatten i Östersjön. Halterna kan naturligtvis variera beroende på var man mäter, säger Elena Gorokhova.
Vår rundringning till reningsverk i Västernorrland visar att de i dagsläget inte mäter halter av mikroplast i vattnet. Inte heller Länsstyrelsen Västernorrland har gjort några mätningar. Det finns alltså ingen uppskattning om hur mycket mikroplast som finns i dagvatten runtom i länet.
Daniel Persson är sportfiskare och ofta ute i naturen. Han och en kompis ska ut och fiska. Det småduggar när de går genom skogen ner mot vattnet. Daniel sparkar på en ölburk och berättar att han ofta plockar skräp. När han får ta del av våra siffror blir han chockad.
– 40 ton? Det är ju definitivt en form av nedskräpning. Det låter ju helt absurt, säger han och fortsätter:
– Den siffran borde man kunna påverka. Något annat är trams. Men så länge det inte finns någon lagstiftning gör folk som de vill.
Daniel vadar ut i Ljungan med sina gröna byxor och börjar kasta. Han säger att charmen med sportfiske är när man får napp, det kan dröja mellan huggen. Men hemma äter de sällan fisk.
– Jag vet att fet fisk från Östersjön innehåller höga halter av kemikalier. För mig kanske det inte är farligt men min femåring ger jag inte till exempel lax, säger han.
Bethanie Carney Almroth är forskare på Göteborgs universitet. Hon studerar effekter av plastpartiklar och kemikalier på fiskar.
– Plast i sig innehåller kemikalier och en plastpartikel fungerar dessutom som en svamp i havet som suger åt sig ytterligare kemikalier. När fisken äter plast kan farliga ämnen bindas i fiskens fettvävnad, som sedan kan hamna i våra kroppar när vi äter fisken, säger hon och fortsätter:
– Plast bryts ner väldigt långsamt. Det som redan finns i havet kommer att finnas kvar i många, många år samtidigt som mer och mer hamnar där. Mikroplast finns precis överallt, till och med på Arktis har man hittat mikroplaster.
Tommy Naurin tycker inte att miljöförstöring är okej men menar att konstgräsplanerna här i Västernorrland fyller en funktion.
– På Nacksta håller vi just nu på att anlägga en plan för att skapa bättre integration och det är ju jätteviktigt. Står det mellan att plast hamnar i naturen och integration är valet enkelt, säger han.
Ebba Larsson håller med om att konstgräs är viktigt men ser att det finns andra alternativ.
– Jag vill fortsätta spela på konstgräs, det är bättre än vanligt gräs. Men man skulle kunna ta bort de svarta kulorna och ha i annat, kokos till exempel, säger hon.
Loading ...