Fredrik Strömberg är en av grundarna till KIT.se och alumn från Mittuniversitetet (Jour 95). När han föreläser om hur man når ut med en story i sociala medier så kokar allt ner till det här: hårt arbete, eller ”gruvarbete”, som han själv säger. Naturligtvis i kombination med kreativitet och kunskap, kan vi lägga till. 2014 grundades KIT.se, med Bonnier Growth Media som huvudägare. 2015 lanserades KIT.se publikt. Sedan dess har redaktionen mejslat ut en egen modell för effektiv distribution av journalistiskt innehåll. Resultatet är en våt dröm, för vilket mediehus som helst. För KIT-redaktionen är det inte ovanligt att egenproducerade videofilmer med journalistiskt innehåll visas över en miljon gånger på Facebook. Bakom framgången ligger Fredrik Strömbergs mer eller mindre maniska insamlande av data, som analyserats, strukturerats och kommit ut som ett konkret produktionsstöd för redaktionen, som i sin tur har en ovanligt stor tyngd på distributionssidan i sin redaktionella organisation. ”Det är inga slasktjänster”, som Fredrik Strömberg uttrycker det. Tvärtom ligger några av redaktionens skickligaste hantverkare bakom utformningen av de sociala objekt varigenom KIT.se distribuerar sin journalistik i sociala medier. Ambitionen är att ge varje objekt sin optimala form och tonalitet. Göra den maximalt delbar, utan att spekulera i viralitet med klickbeten. ”Det måste finnas ett värde att både ta emot och att sprida”, säger Fredrik Strömberg. En viktig faktor för att lyckats är, som sagt, hårt arbete. Om en grej inte flyger, så är det bara att göra om och göra om igen. Jobba, jobba, jobba, för att riktigt gnugga in budskapet. ”Att åstadkomma spridning är som gruvarbete. Det är inte magi”, konstaterar Fredrik Strömberg. Den som har kvalitet att bjuda på, till exempel ett grävjobb med målsättningen att nå maximalt genomslag för att ändra ett blottlagt missförhållande, bör med andra ord först ta sig en ordentlig funderare på varför någon annan skulle vilja dela på Facebook? Går det att ge grävjobbet en form och en tonalitet som träffar publiken på ett sådant sätt att så många som möjligt, på ett sätt som är önskvärt, väljer att spontant skicka det vidare i sina sociala nätverk? Well, där har ni Fredrik Strömbergs kit för hur man bäst når ut med journalistik i sociala medier.

Regeringen backar från förslaget att belägga alla offentliganställdas personnummer med sekretess, efter kritik från Mittuniversitetets journalistutbildning och Föreningen Grävande journalister.
– Det känns bra att regeringen tagit till sig våra argument. Förslaget hade omöjliggjort kritisk och granskande journalistik, säger Peter Jonriksson, programansvarig på journalistutbildningen.

I en färsk remiss till lagrådet framgår att regeringen alltså verkar släppa tanken på att göra alla offentliganställdas personuppgifter hemliga. I det ursprungliga förslaget ville regeringens utredare att alla personuppgifter om anställda i myndigheter, landsting och kommuner skulle beläggas med hemligstämpel genom en ändring i Offentlighets- och sekretesslagen. Motivet var att anställda på så vis skulle få ett bättre skydd mot trakasserier.
Inga universitet ombads yttra sig över förslaget, men Mittuniversitetet lämnade på eget initiativ in ett remissvar, utformat av Peter Jonriksson och professor Lars Nord.
Mittuniversitetet och FGJ framhöll i sina yttranden bland annat att mängden hot mot myndighetspersoner inte ökat på 20 år, men framför allt att en sådan lagändring skulle omöjliggöra viktiga journalistiska granskningar.
– Trakasserier och hot mot myndighetsanställda är ett allvarligt problem. Men att hemligstämpla personnummer skulle enligt vår mening inte förbättra säkerheten för dem nämnvärt. Myndigheterna måste ta till andra metoder för att på allvar skydda och stödja sina anställda i vardagen. Därför är det inte heller befogat med en så allvarlig inskränkning i offentlighetsprincipen. Det skulle göra det mycket svårare att avslöja offentliganställda som ägnar sig åt maktmissbruk eller skumma affärer, säger Peter Jonriksson.
Regeringen motiverar sin ändrade ståndpunkt så här i lagrådsremissen :
”Personnummer är precis som Mittuniversitet påpekar godtaget som en säker identifiering av en person. Regeringen kan konstatera att de flesta myndighetssystem använder personnummer för att identifiera både enskilda som är sökande eller klagande och anställda. Om personnummer hemlighålls regelmässigt kan det som Mittuniversitetet framhåller vara svårare att i vissa fall koppla ägande, rättsfall, transaktioner, myndighets- avgöranden och politiska handlingar till en enskild offentliganställd. Det i sin tur kan försvåra viktiga granskningar. Utan en säker identifikation kan det vara vanskligt ur juridisk och etisk synvinkel att belägga miss- förhållanden kopplade till enskilda befattningshavare.”
Förslaget ska nu granskas av lagrådet innan det formas till en proposition som kan presenteras i riksdagen för beslut.
– Vi får hoppas att hemligstämpeln inte återkommer i det slutgiltiga förslaget. De senaste 20 åren har vi sett en oroande trend där myndigheter ges allt större befogenheter att granska medborgarna, samtidigt som de själva tillåts dölja saker bakom skärpta sekretessregler. Det motiveras ofta med att den personliga integriteten måste skyddas, men sällan diskuteras hur det bit för bit har blivit allt svårare att få insyn i myndigheternas göranden och låtanden, säger Peter Jonriksson.

Läs hela dokumentet här:
http://www.regeringen.se/…/nagra-fragor-om-offentlighet-och…

I två decennier har Joakim Palmkvist rapporterat om mord, gängbrott och annan kriminalitet i Malmö. Där har han lärt sig vikten av källors betydelse – på båda sidor av lagen.

Att Joakim Palmkvist blir kontaktad av kriminella när skotten ljuder i Malmö är inte ovanligt. Efter flera år som kriminalreporter på Sydsvenskan har han gjort sig ett namn bland personer i den undre världen.
– De flesta kriminella prenumererar inte på tidningen men det jag skriver finns ju på internet också. Är det något som berör deras värld så har de koll på det, säger Joakim Palmkvist.

I Joakims dator finns ett dokument med över 1500 personer. Det är namn på allt i från människor inom polisen till folk i den kriminella världen. Det gemensamma för alla är att de har behövts och kan komma att behövas i Joakims arbete.
– Det är viktigt att systematisera allt. Man vet aldrig när en polis, handläggare eller en annan person får en ny tjänst som innebär ny information.

Av alla dessa personer finns det ett visst antal som Joakim underhåller systematiskt. Det betyder att Joakim regelbundet kontaktar källorna för att de ofta sitter på nyttig information.
– Jag gör det inte för att smöra utan det är mer i stil med: ”Hej det var ett tag sedan vi pratade. Har det hänt något sen sist? Jag behöver ny information.”
– Det grundläggande är att information jag kan få i sin helhet eller som pusselbitar av den källan är särskilt viktig. Genom att pussla ihop informationen kan jag få ihop större nyheter.

Under tiden som kriminalreporter har mängder av källor på båda sidor av lagen korsat Joakims väg. Under sin föreläsning med Mittuniversitetets journaliststudenter pratade han om att odla källor. Beroende på vad det är för källa så finns det olika sätt att göra det på.

– I den kriminella världen kan man förenklat prata om rättstjänare och gangsters. Poliser har en upplysningsplikt som myndighetspersoner och det vet de. Där finns det någon sorts grundförståelse.
– När det kommer till gangsters är det viktigt att närma sig försiktigt. Det gäller att vara så påläst som möjligt för att kunna förutse den människans eventuella reaktioner. Det viktigaste är dock att klargöra relationen mellan mig och källan.

Att använda sig av källor i det dagliga journalistiska arbetet är något som Joakim anser är viktigt.
– Vill man vara först på grejer, ha mer sammanhang och förse våra läsare med så bra information som möjligt så är det avgörande. Det är inte tvunget att arbeta på det sättet men det ökar identifikationen och medkänslan hos läsaren.

Genom åren har vi haft många guldspadevinnare som gästföreläst på Mittuniversitetet, men Joachim Dyfvermark är den första Pulitzer-pris vinnaren vi haft förmånen att få lyssna till. Vi på Dcase.se säger stort grattis till Jocke och Sven Bergman på UG, Helena Bengtsson på The guardian och nästan 400 andra grävande journalister världen runt som jobbade med jätteavslöjandet Panama Papers.
https://panamapapers.icij.org/20170410-pulitzer-prize.html

Den prestigefyllda Gyllene Haldan gick i år till de undersökande journalisterna Anton Berg och Martin Johnson.

Priset delades ut på det årliga Grävseminariet som avslutades med Guldspadegalan i Uppsala Konsert & Kongress på lördagskvällen.

”Med grävande journalistik i ett medie helt rätt i tiden har de visat att de som tredje statsmakt kan förändra på riktigt, och genom sitt tillgängliga berättande nå ut till flera tusen lyssnare”, motiverar journaliststudenterna från Mittuniversitetet sitt beslut.

ANTON BERG OCH Martin Johnson har båda jobbat för Sveriges Radio och producerat avsnitt för P3 och P1 dokumentär. I podcasten Spår granskar de kända, omtvistade kriminalfall och följer, kort sagt, spåren. Podcasten är en av landets tio mest populära.

”Med grävande journalistik i ett medie helt rätt i tiden har de visat att de som tredje statsmakt kan förändra på riktigt, och genom sitt tillgängliga berättande nå ut till flera tusen lyssnare”, fortsätter journaliststudenterna från Mittuniversitetet sin motivering.

DEN FÖRGYLLDA skrivmaskinen, som är av det klassiska märket Halda, är ett vandringspris som delas ut av linjeföreningen JFS, som består av studenter från journalist- och bildjournalistprogrammet på Mittuniversitetet i Sundsvall. Ett annat namn på vandringspriset är Det lite större journalistpriset, som i år även firar 25-årsjubileum.

Här kan du se listan med alla tidigare pristagare:

Det årliga Grävseminariet, som i år hölls i Uppsala, samlar gräddan av undersökande journalister från Sverige och världen.