För Malin Åström blev diagnosen slutet på hennes tid som lärare i grundskolan. Foto: Cim Tjäderborn.

Läraren Malin Åström var sjukskriven i sex år. Arbetsbelastningen i skolan ledde till diagnosen utmattningssyndrom. Vägen tillbaka har varit lång och svår.
– Jag började att gråta och kunde inte sluta, det fanns inget stopp, säger hon.

Vi närmar oss entrén på en vit och röd tegelbyggnad. Det är Sundsvalls Komvux. Där står dörren öppen och en person tittar ut. Det är Malin Åström, lärare i svenska, engelska och samhällskunskap. Vi följer med henne in i skolan och hon leder in oss i ett tomt klassrum där vi sätter oss vid ett bord. Malin börjar berätta om tiden innan, under och efter utmattningssyndromet.  
– Jag förstod först inte vad som hade hänt. Men jag tror inte att någon i den situationen riktigt vet faktiskt, säger hon.

Våren 2013 arbetade Malin som högstadielärare. Under flera år hade arbetsbelastningen varit väldigt hög. Hon var helt upptagen med allt som skulle bli färdigt innan sommarlovets ankomst. Hon skulle se till att alla elever fick det rätta stödet, hon hade uppgifter att rätta och många betyg att sätta.
– Jag hade hoppats på att klara mig fram till sommarlovet. Det är så man tänker som lärare; det är snart lov, det är snart lov! säger Malin.

Det var hög press på arbetsplatsen, klasserna var stora, ljudnivåerna i klassrummen och korridorerna var höga och tid för återhämtning fanns inte alls. Det fanns för lite resurser för att ge alla elever det stöd som de behövde, vilket gjorde att Malins och alla andra lärares arbetsbelastning ökade. Malin började åka till jobbet tidigare och åka hem senare. Hon slutade att äta lunch, fika och gå på toalettet. Det fanns inte tid för det.
– Jag jobbade hela tiden men det blev aldrig bra, kändes det som. Man arbetar på, ringer föräldrar och jobbar på. Men man kände sig ALDRIG klar på jobbet, aldrig någonsin färdig, säger hon.

Om något allvarligt hände i Malins privatliv, så kändes det som om det inte fanns någon som kunde ta över hennes uppgifter. Det blev en obekväm verklighet för henne när deadlinen för betygsättningen närmade sig, eftersom hennes far samtidigt drabbades av en hjärtinfarkt.  
– Jag satt och väntade i lobbyn på Umeås sjukhus med en lånedator. Jag var tvungen att sätta betyg, för betygen måste komma in dagen efter och samtidigt visste jag inte ens om pappa var vid liv, säger hon.

Idag arbetar Malin Åström på komvux, vilket hon trivs med. Foto: Cim Tjäderborn.

Hon började, till och från, känna flera olika symptom; hjärtklappningar, synfel, yrsel och huvudvärk. Alla vid olika tillfällen. Detta började sakta påverka hennes vardag negativt. Till slut orkade hon inte kliva ur sängen längre.
– Jag började tycka att allt var skit, allt var tråkigt och till slut orkade jag inte bry mig längre, säger Malin

Malin gick till sin chef och förklarade hur hon mådde. Hon blev hemskickad på en gång. Kort efter fick hon gå till en läkare som konstaterade att Malin hade drabbats av en akut stressreaktion och blev genast sjukskriven. Några veckor senare under ett uppföljningsmöte konstaterades det att hon hade drabbats av depression.   
– När besvären inte gick över och det bara blev värre så fick jag till slut diagnosen utmattningssyndrom, säger hon.

I september 2013 provade Malin att arbetsträna på samma arbetsplats. Men det blev snabbt för påfrestande och ledde till att hon fick förlängd sjukskrivning.
– Jag klarade bara några dagar och jag kanske var där bara någon timme om dagen. Ibland kunde jag inte ens ta mig dit, kunde inte köra bil. Det gick åt helsike fullständigt, säger hon.

Malin fick samtalskontakt med en kurator, medicinsk hjälp och började att träffa en stresshanteringsgrupp genom Kommunhälsan. Trots detta och uppföljningssamtal hos läkare varje månad, blev det inte bättre. Bara värre. Det skulle dröja till hösten ett år senare innan Malin gav arbetsträning ett nytt försök. Även detta blev för jobbigt för Malin, som var tvungen att avbryta.

Malins situation gjorde läkarna fundersamma över vilken typ av stöd hon behövde. Hon fick prova KBT, kognitiv beteendeterapi. Malin tycker att det var helt förkastligt. Problemet, som hon ser det, är att KBT till stor del går ut på att patienten ska utmana sig själv, men att det inte hjälper någon som har slut på energi.
– Det var helt galet. Det kanske hade hjälpt ett år senare, men det här var för tidigt, berättar hon.

KBT – kognitiv beteendeterapi.

KBT utgår från att en persons tankar, beteenden och känslor hänger samman och går att påverka och förändra genom ominlärning. En KBT-behandling kan omfatta psykopedagogiska inslag som är viktiga för att förstå hur till exempel ångest yttrar sig och vad man kan göra för att minska eller bli av med sina besvär. 

Vanliga arbetssätt inom KBT.

* Patienten kan få träna exponering. Vilket betyder att stegvis utsätta sig själv för saker som man vanligtvis försöker att undvika. 
* Terapeuten kan, med rollspel, lära patienten att bemöta vissa svåra situationer annorlunda.
* Patienten kan få uppgift, att skriva dagbok om de tankar som uppstår i vissa situationer.
Källa: 1177

Till slut blev hon remitterad till den affektiva mottagningen inom vuxenpsykiatrin. Där fick hon träffa en specialiserad psykolog. I ett år fick Malin gå på samtal där.

Sammanlagt var Malin sjukskriven i sex år. Nu är Malin tillbaka i arbetslivet, men vägen dit har varit svår. Hon arbetstränade på flera olika ställen, men inget fungerade för henne. Inte förrän en dag då hon själv kände att hon faktiskt var redo, så började det vända. Hon ordnade en arbetsträningsplats på Kyrkmons skola. Arbetsträningen var på 25 procent och skolan låg nära hennes hem, vilket underlättade. Malin lyckades att ta sig igenom hela arbetsträningen, vilket fick henne att komma till insikt om att det behövdes vissa förändringar i hennes arbetssätt.
– När jag hade klarat av arbetsträningen så kände jag att jag inte kunde fortsätta jobba på det sättet som jag har gjort förut. Jag kan inte komma tillbaka till det. Så jag sökte jobb på vuxenutbildningen istället, säger hon.

Malin hade sökt jobb på flera ställen, men det faktum att hon behövde arbeta på deltid gjorde det svårt att få anställning. Till slut fick hon anställning på Sundsvalls komvux och arbetade på 50 procent. Den första tiden var svår, men Malin klarade av alla sina arbetsuppgifter. De två åren hon har arbetat på komvux, så har hon växlat mellan 50 procent och 75 procent fram och tillbaka, för att se när hon har känt sig redo att utöka arbetstiden.
– Bara för en vecka sedan så har jag faktiskt börja testa att jobba på heltid. Vilket är första gången på sex år, säger hon.

Det fanns andra som ansökte om samma anställning på komvux. Eftersom Malin bara kunde arbeta på 50 procent fick detta oddsen att se mörka ut. Men Malin blev den som fick anställningen.
–Jag är väldigt glad för att de vågade chansa på mig. Även fast jag jobbade halvtid. Jag är väldigt tacksam, säger hon.

Även om det går bättre för Malin nu, så behöver hon ändå noggrant planera allt i förväg och se till att hon inte tar sig an för mycket. Foto: Cim Tjäderborn.

Enligt Malin så har läraryrket successivt blivit svårare under de senare åren. Hon menar att tempot har skruvats upp, att lärarna får mer och mer att göra. Till exempel dokumentationsbördan.
– Allt måste dokumenteras, vissa saker är naturligtvis viktiga, medan andra saker dokumenteras endast för att man måste. Det tror jag alla upplevde som en ökad arbetsbörda, säger hon.

Malin anser att det skulle behövas en förändring i skolan, för att kunna avlasta lärarna och bidra till att elever skulle få ett bättre stöd. Hon tycker att fokus i skolan idag ligger mer på den sociala delen än att undervisa. Det Malin önskade att hon hade haft när hon jobbade i grundskolan, var att någon typ av pedagog skulle ha tagit rollen som rastvakt, korridorvakt och tagit ansvar för en större del av det sociala arbetet som inte hörde till hennes undervisning. Mer resurser, rätt stöd till eleverna och mindre klasser är annat hon skulle ha velat se.
– Det händer så mycket när man jobbar med barn och ungdomar. Till exempel måste man kanske lösa en konflikt i korridoren, sedan ringa en förälder och reda ut allt. Sådant tar tid, tid som jag behöver för att förbereda undervisningarna, säger hon.

Det råd som Malin känner att hon kan ge till alla andra lärare är att ta symptomen på allvar. Att flera olika symptom, även om de inte dyker upp samtidigt, kan vara tecken på att man själv är på väg mot ett utmattningssyndrom och då kan det vara bra att uppsöka läkare.    
– Det är såklart olika för olika människor. Men får man konstiga symptom, flera stycken, så bör man agera och prata med någon om det. Det kan även vara bra att sakta ner tempot, dra ner på ambitionerna, sova ordentligt, tillåta sig själv att vara sjuk, vabba eller vad man nu måste. Prata med din chef innan det är för sent, Att be om hjälp är viktigt! säger hon.    

Byline: Joel Pettersson, Cim Tjäderborn och Jakob Odelstad.