Ankan om Sundsvall: “Här behövs det skoj”

Det kärva i Sundsvalls stenstad går tillbaka till branden, resonerar Anders Johansson. Foto: William Kärki.

Innan någon har hunnit skratta har Anders ”Ankan” Johansson redan börjat oroa sig för de översta raderna. Inför fredagens föreställning på Sundsvalls Teater talar han om ansvar, om publik som aldrig får underskattas – och om komik som ”lust och panik”.

Några timmar före ridå står Anders ”Ankan” Johansson på Sundsvalls Teater och tittar uppåt mot de översta raderna. Mot platserna där det, enligt honom, ofta blir problem i gamla salonger.

– Problemet är att det alltid är de där uppe som inte ser, säger han.

Senare på kvällen ska publiken möta en av landets mest välkända komiker. Men på eftermiddagen rör han sig mer som en tekniker än som en stjärna: mellan skyltar, ljus och siktlinjer, upptagen av sådant som helst inte ska märkas när föreställningen väl börjar.

– En sak som folk inte tror om mig är att jag är noggrann. Supernoggrann. Sen är jag jävligt dålig på att vara det.

Det där dubbla återkommer flera gånger under samtalet. Kontrollbehovet och rörigheten. Noggrannheten och oron. Han beskriver själv sitt arbetsliv enklare än de flesta:

– Lust och panik, det är bara de två som finns.

Sundsvallsstoppet ligger sent i en lång turné. Totalt handlar det om 75 gig, och Norrlandssvängen börjar gå mot sitt slut. Men det är inte turnélivets romantik han fastnar i när han pratar om att komma till stan.

– När man kommer in i Sundsvall så är det ganska kärvt. Man möts av en ganska kärv syn, framför allt i ett så här slaskigt marsväder. Man tänker att här behövs det skoj.

Det sägs med värme snarare än med udd. Sundsvall i mars är grått, blött och kantigt. En stad där en kväll på teatern kanske känns extra välkommen. Och just fredagen spelar roll, säger han.

– Fredag är lättast. Det är inte klokt vilken skillnad det är på en fredag och en söndag.

Publiken, menar han, är i grunden densamma överallt. Det som förändras är snarare veckodagen. På fredagar kommer folk in med en annan lättnad i kroppen. Det betyder något, särskilt när föreställningen han ska göra inte riktigt går att beskriva som en färdigpaketerad produkt.

– Hela föreställningen är en feberdröm.

“Ankan” planerar att så småningom dra sig tillbaka för att skriva böcker i stil med Bodil Malmstens dagböcker, hans husgudinna. Foto: William Kärki.

“Det är samma åsna, bara med en ny sadel” hade premiär i höstas. Men när “Ankan” pratar om showen låter den fortfarande som något som håller på att bli till. Den har vuxit, skrivits om och fortsatt dra iväg.

– Problemet är att det är mycket roligare att lägga till än ta bort. Så den blir ju längre och längre och längre.

Att föreställningen fortfarande känns rörlig är kanske inte så konstigt. Efter ett katastrofalt genrep i Falkenberg, där nästan ingenting landade, skrev han och teamet om hela showen på ett dygn inför premiären. Titeln däremot kom långt tidigare, som den ofta gör.

– Man måste bestämma titeln två och ett halvt år innan. Föreställningen är ju inte klar förrän en vecka innan premiär.

I det här fallet levde den vidare från ett gammalt tv-projekt som aldrig blev av: en dramaserie om en man med en åsna. Serien blev ingenting men titeln blev kvar.

– Det är jämnt måsen någonstans. Och nu är det dags för åsnan, säger han med en blinkning till Teater Västernorrlands repertoar.

Men om titeln har ett skämtsamt ursprung finns det annat i showen som skaver mer. “Ankan” säger själv att den här föreställningen är mer personlig än den förra. Byggd mer på egna åsikter och därför också lite svårare att gömma sig i.

– Det ingår ju i ens medborgerliga plikt att driva lite med Sverigedemokrater.

Han skämtar också om Gud. Ibland reser sig någon och går. Det verkar inte bekymra honom nämnvärt.

– Det är en väldigt snäll föreställning, men jag tror att min generation och uppåt kanske kan känna sig lite träffade och lite besvärade.

Det är dock inte provokationen som verkar vara motorn. Den riktiga skärpan kommer fram när han pratar om publiken och ansvaret inför dem som har köpt biljett.

– Man kan inte gå in och småfuska, det blir föraktfullt.

Han återkommer till det flera gånger: folk har tagit sig dit, spenderat pengar och lagt sin kväll på honom. Då får man leverera.

– Jag har beslutat mig för att aldrig skylla på publiken.

Det är kanske där det mest intressanta med ”Ankan” finns just nu. Inte i att han är välkänd från tv, utan i att han fortfarande låter som någon som arbetar sig fram till varje kväll. Någon som inte litar på rutin och kanske inte vill göra det heller. Han vet att han med åren blivit mer folkkär, men det är inget ord han verkar bära helt bekvämt. När publiken tror sig veta vem man är blir det också svårare att överraska.

– Ingen vill se någon som tycker att den är lite skön.

Han pratar hellre om tillkortakommanden än om framgång. Om det skeva snarare än det färdiga.

– Jag förhöjer kanske min egen dekadens lite grann med vilje.

“Ankan” berättar öppenhjärtigt om gigen där paniken lett till total blackout på scenen. ”Jag fick skrika upp till teknikern: vad ska jag prata om nu?”, minns han från en föreställning i Kristianstad. Foto: William Kärki.

Inte heller när han talar om framtiden finns det särskilt mycket sentimentalitet. Nya projekt väntar till hösten. Men längre fram lockar också något annat än ännu en turné.

– Snart har jag sparat upp till min pension och ska jag sätta mig på min kammare och skriva böcker som ingen vill läsa.

Det låter som ett skämt. Men inte bara som ett skämt. Samma ton kommer fram när han talar om branschen och om att förstå när det faktiskt är dags att kliva åt sidan.

– Den här branschen är också överfull med gubbar som har tagit sig till en plats och tycker: här ska jag vara. Och så funkar det inte.

Sedan återvänder blicken till salongen: de översta raderna, ljuset, de osynliga avstånd som avgör om en kväll håller eller faller. Om några timmar ska folk komma in från slasket, hänga av sig sina jackor och slå sig ner i mörkret för att bli roade. För Anders ”Ankan” Johansson har föreställningen redan börjat, långt innan den första åskådaren gått över tröskeln.