”De säger att det är pengar som fattas”

På äldreboendet Kristinelund i Nacksta tillbringar Solveig Svedin, 88, dagarna i lugn och stillhet. Vardagen följer samma mönster. Aktiviteter förekommer ibland, men för det mesta är det stilla. För Solveig spenderas dagarna oftast inomhus, och tiden rör sig i samma takt som den invanda rutinen.

Entrén på Kristinelund är under renovering. I taket ovanför oss hänger det sladdar och kablar. Foajén är också under renovering. 

Tillvaron där inne speglar sig med det gråa vädret på utsidan. Stämningen är allt annat än guld.

Längre in står tre kvinnor i en klunga och bakom dem i ett hörn står en man i svarta arbetskläder. 

Den ena kvinnan står nästan och skriker på den andra, diskussionen handlar om arbetstider – vilka som jobbar när och varför vissa jobbar en viss tid och kvinnan är tydligt upprörd. 

Vår guide möter oss längre in vid en annan avdelning, hon ska ta oss till den somatiska avdelningen på plan tre. Vi skakar hand och hinner knappt presentera oss innan vi är på vandrande fot igen. Vi trängs i hissen med kvinnan som mötte oss. Inne i hissen gör en obekväm odör sig till känna – lukten av urin. 

När vi kommer upp i svalen möts vi av en och annan anställd, vår närvaro varken bekräftas eller ignoreras. Det är tydligt att vi kommit till en plats där det är mycket arbete. 

Längre in finns ett litet allrum. Där inne sitter två brukare runt ett bord.  “Det är kallt här inne, jag fryser.” Hör vi en av dem säga, samtidigt som hon drar sin redan påklädda gulsvarta ylletröja närmare bröstet.  Aktiviteten från köket hörs tydligt och tempot uppfattar vi som högt. 

Vi rör oss längs den vita korridoren med vår guide. Korridoren ser mer ut som en sjukhuskorridor än den på ett hemtrevligt äldreboende. Den starkaste ljuskällan är fönstret längst bort i gången.  Väl framme vid rummet där kvinnan vi ska intervjua bor, noterar vi en mindre rad soppåsar i hörnet av korridorens slut.

Fyra år på Kristinelund

Vi träffar Solveig Svedin. Hon sitter i sin rullstol vid köksbordet. Tv:n står på i det 28 kvadratmeter stora rummet som ligger längst bort i korridoren. Dagens höjdpunkt för henne är att se skidskytte. Hon har bott på Kristinelunds äldreboende i fyra år nu. Tidigare var hon vaktmästare på Folkets hus i Bergsåker. Det arbetade hon med i 40 år. 

– Jag fick göra allt mellan himmel och jord. Varje fredag var det dans. Sen kunde jag få skotta snö uppe på taket när det var vinter. Allt möjligt fick jag göra, säger Solveig nostalgiskt.

Vardagen idag är markant annorlunda jämfört med hennes tidigare liv.

Solveig blev på ett glatt humör när hon pratade om sitt tidigare arbete.
Foto: Neo Siambalis

Hur ser din vardag ut?

– En dag ser inte ut för så mycket. Man sitter och läser en tidning och ser på Tv:n. Det är inte mer, säger Solveig.

– Det är väldigt dålig underhållning här, fortsätter hon.

Solveig berättar att de spelar bingo på onsdagar. Förut var många med, men nu brukar det bara vara tio till femton deltagare. 

Trots bristen ser Solveig positivt på möjligheterna till aktiviteter.
Foto: Neo Siambalis

Finns det några fler aktiviteter ni brukar göra?

– Det är nån tjej som hittar på att vi ska ha sittgympa, men det är ingen som går dit, fastän vi har ett så bra ställe, säger Solveig.

– Vi har ett helt rum, ett stort rum! Och det kommer aldrig något folk, fortsätter hon.

Tycker du att boendet gör tillräckligt för att man inte ska känna sig ensam?

– Det tycker inte jag att de gör, säger hon

– De säger att det är pengar som fattas, tjejerna som jobbar här säger det. Det är kommunen säger de, fortsätter hon.

Solveig är skeptisk till om statsbidraget faktiskt läggs på de äldre. Foto: Neo Siambalis

Hon ställer sig frågande när vi berättar att kommunen nu sökt statsbidraget för att motverka ensamhet hos äldre.

– Inte massa får de väl inte? Det lägger de väl det på något annat. De tycker väl att det är bra att vi får husrum, säger Solveig.

Hon har, förutom den hon sitter i, en till rullstol som hon använder utomhus. 380 kronor i månaden får hon betala ur egen ficka för bägge. Hon behöver skjuts när hon ska till affären, och behöver därför båda två.

– Kommunen har börjat ta betalt för allting. Nu ska de ha betalt för båda två, beklagar Solveig.

Men det blir inte mycket vistelse utomhus för henne. Var fjortonde dag brukar hon ta sig ut för olika ärenden. Men hon håller sitt goda humör uppe.

– Men det spelar ingen roll, jag var ute så mycket förut, så jag klarar mig, säger hon skrattandes.

Innan vi ska gå tackar vi för pratstunden och skakar vänligt hand med Solveig som var på gott humör. 

– Det var ju trevligt, då fick man lite sällskap idag, säger Solveig till oss när vi rör oss mot ytterdörren. 

Det blir många “hejdå” fram och tillbaka innan vi faktiskt kommer ut.

Vi lämnar Solveigs rum och den aktivitet vi tidigare skådat är helt borta. Ljudet från en tv någonstans studsar sig som en rikoschett genom korridoren in i allrummet. Annars är det helt tyst.

På vägen tillbaka till hissen slänger vi blicken åt höger och där inne sitter alla anställda i ett rum och pratar – samtidigt som samma brukare vi träffade på innan är kvar på samma plats. 

I ett annat rum längre ner sitter en annan till synes helt ensam vid ett bord.  Hissresan ner består av total tystnad. Vi kommer ner igen till foajén och går samma väg som vi kom in. 

Äldreboendet Kristinelund i Nacksta.
Foto: Neo Siambalis

Precis utanför entrén när vi ska lämna området ser vi en brukare sitta ensam på bänk under den gråa himlen. I handen har han en cigarett. 

Den stilla och tämligen händelselösa vardagen Solveig berättat om gör sig påmind.