“Katt på hett plåttak” – en metafor om livet

Spänd stämning i Teater Västernorrlands tolkning av ”Katt på hett plåttak”. Foto: Lia Jacobi.

SUNDSVALL 2025-03-10

“Storpappas” 65-årsfirande samlar en familj i spänning på hans ärorika plantage.

Förstfödde Gooper med frun Mae gör allt för att säkra gårdens arvsrätt i väntan på ett sjätte barn. Favoritsonen Brick tar samtidigt inte ens i sin fru Margaret med tång.

Under hela “kalaset” vilar också avslöjandet om jubilarens dödsbud.

Recension. Åsikterna är skribentens egna.

Om du förväntar dig en “mysig stund” när du ska se Teater Västernorrlands uppsättning av “Katt på hett plåttak” – tänk om. Regissör Lovisa T Onnermark slösar ingen tid, man sugs omedelbart in i familjedramats alla mödor. Under en aktiv speltid på knappt två och en halvtimme avslöjas deras känsloladdade hemligheter en efter en.

Margaret (Martina Hemmingsson) och Brick (Johan Hafezi) i första aktens utdragna dispyt. Foto: Lia Jacobi.

Det är ett manus vars genomslagskraft vilar på skådespelarnas axlar – och som de bär upp det. Huvudparet Brick (Johan Hafezi) och Margarets (Martina Hemmingsson) dynamik är slående ambivalent. Margaret som en besvärad, mer käck variant av Nina Löwander från “Vår tid är nu” och Brick som en likgiltig och monoton vägg som, om du har tur, svarar på vartannat tilltal. 

Christer Fant med sin slanka kroppshydda och sina djupa ögongropar är utmärkt i rollen som Storpappa. Han blandar blodisande hotfullhet och Baloo-liknande lekfullhet med motbjudande gubbslisk på ett övertygande sätt. Gisela Nilsson vet precis hur hon får publiken att skratta åt Stormammas vimsighet – det är nästan som ett trolleritrick.

Stormamma (Gisela Nilsson) och Storpappa (Christer Fant). Foto: Lia Jacobi.

De lysande skådespelarinsatserna blir samtidigt till den tredje aktens nackdel när bildspråk spelar en större roll. Även om fonden som skiftar i färg utefter känslouttryck och åskmullret som vrålar till i konfliktens klimax är skickligt konstruerade, bär det inte samma tyngd som i tidigare intensiva scener där skådespelarna är ensamma i strålkastarljuset.

Med komplexa frågor om arv, svek, alkoholism och homosexualitet – vissa mer utdaterade än andra – är pjäsen likväl relevant 70 år efter dess första uppsättning. Missödet i att leva ett liv präglat av förljugenhet kan nog de flesta bedrövas över. Om det så gäller de där som har makt eller den illvilliga buffeln på jobbet. 

Därför sympatiserar man med Brick när han hävdar att “allt som är rent och naturligt är för märkvärdigt för att vara normalt”. För vi alla kanske är “katter på heta plåttak” ibland – med behovet att ljuga för oss själva och våra medmänniskor för att undkomma det brännande underlaget man står på. Vissa klarar det bättre, andra klarar det sämre. Vissa bedövar tassarna med flaskan. Andra hoppar ner.

Det är en mycket kärnfull och träffsäker metafor om livet – bara det är anledning nog att unna sig ett besök till teaterhuset i vår.

Vad tyckte du?

Gunvor Andersson, 86: – Bra, men en besvärlig historia. Jag förstår inte hur man kan vilja vara kvar i sådana relationer. Foto: Martin Skarin.

Vad tyckte du?

Olivia Åsberg, 27: – Jättebra! Bra skådespelarinsatser och en handling som rör relaterbara och intressanta ämnen. Foto: Martin Skarin.

Vad tycker du om teatermöjligheterna i Sundsvall?

Jonas Wallinder, 49: – Jag och min fru har börjat gå på mer teater och vi är positivt överraskade av utbudet. Foto: Martin Skarin.