Allt började med ett fall i köket. Efter det ändrades Elsys liv drastiskt. Det här är berättelsen om hur 88-åriga Elsy slussades mellan olika sjukvårdsinstanser de sista veckorna i livet.
– Folk kommer inte återuppstå, men det kanske hjälper någon annan, berättar sonen Fredrik.

Artikeln uppdaterades 20200528

“Det är inte bra, det är skit”, berättade Elsy i telefonen till sonen Fredrik, när han som vanligt ringde hem efter att ha varit på en längre resa i början på december. De hade telefonkontakt dagligen.

– Hon klagade aldrig, när hon berättade att hon hade så pass ont i höften så förstod jag att det var kritiskt. Jag sa åt henne att hon måste åka in till akuten, det finns ingen över 50 år som skulle ha accepterat det här, berättar Fredrik.

Elsy bodde i Sollefteå, så hon lyssnade på sin son och åkte till Sollefteå sjukhus. Där blev hon röntgad och läkarna anade då att hon hade en tumör i huvudet och eventuellt en till i bäckenet. Hon blev sedan hemskickad på kvällen då det inte fanns något mer att göra för tillfället.

Krampattackerna 

På väg ut från sjukhuset sammanstrålade hon med sin man och då började Elsys kropp att skaka och strax därefter fick hon ett krampanfall. Efter det blev Elsy inskriven på sjukhuset. Under tiden hade Fredrik en daglig kontakt med sjukhuset. 

– Jag ringde till Sollefteå sjukhus och blev då skickad till Umeå och sedan vidare till Sundsvall. Det var mycket strul med remisser och svar där personalen i Sollefteå trodde att hon fått en remiss till Umeå hemskickad, vilket hon inte hade, säger Fredrik. 

Det var genom en IVO anmälan som vi kom i kontakt med Elsys fall. Det här är en berättelse som handlar om hur fel det kan bli i sjukvården, och att det som gick fel kan vara kopplat till personalbrist, besparingar och bristande kommunikation. I den här granskningen följer vi Elsys sista tid i livet där hennes son delar med sig av sin berättelse. Fredrik och Elsy heter egentligen något annat.

Sollefteå sjukhus påstod sig ha skickat en remiss till Umeå sjukhus, men de hade inte fått någon sådan. Han påtalade att hans mor enligt vården i Sollefteå skulle få komma till Umeå för att diskutera olika behandlingsmetoder, utifrån den troliga tumören.

Fredrik ringde till Sundsvalls Sjukhus, men remissen hade inte registrerats och ingen visste var dokumentationen fanns.
– Det var ungefär som att det var lagt i en pappershög och att inget mer hade hänt, säger Fredrik. 

Fredrik bodde långt ifrån sina föräldrar och beslutade sig för att åka upp och besöka sin mor, som för ovanlighetens skull var orolig över situationen. På Sollefteå sjukhus träffade han en av läkarna och frågade hur det såg ut med remissen för att skyndsamt få komma till Onkologmottagningen. Detta för att konkret få bekräftat om hon hade en tumör eller ej, om den var elakartad eller inte samt vilka olika vårdalternativ och behandlingar som Elsy eventuellt skulle få ta ställning till.

– Läkaren visste ingenting om detta då det inte stod något i mammas journal. Som anhörig tappade jag då tålamodet och sa att de behövde skärpa sig. Jag sa att det har varit ett himla vingel och strul fram och tillbaka, säger Fredrik och fortsätter:
– Jag gjorde klart för dem att jag inte skulle gå därifrån förrän de skakat fram svaren från Umeå. 

Personalen gick iväg för att försöka reda ut vad som hade hänt med journalanteckningarna och när de kom tillbaka sa de att anteckningarna hade blivit registrerade på en annan läkare. 

– Jag ifrågasatte läkaren och sa att sådant ska väl registreras på patienten? Varför hade det registrerats på en läkare och inte på henne? berättar Fredrik. 

Vi ville ta reda på om det verkligen stämde att journalanteckningarna skrivs på läkarna eller om det hade blivit en miss i kommunikationen. Därför kontaktade vi Frida Lassen, enhetschef på akutmottagningen på Sollefteå sjukhus.

– Anteckningar hade alltså försvunnit från patientens journal? Det låter ju konstigt. Man skriver inga journaler hos läkaren. Läkaren har ingen egen journal utan deras anteckningar skrivs i patientjournalen, förklarar Frida Lassen.

Vi ansökte om att få ta del av eventuella avvikelserapporter som gjorts i det här ärendet utan framgång. Tryckfrihetsförordningen säger att myndigheter har ett skyndsamhetskrav. Trots detta har vi ännu inte fått tagit del av några rapporteringar.

Samma dag efter ett avslutande samtal med läkare bestämdes det att remissen till Onkologen skulle skickas den dagen, vilket inte skedde enligt Fredrik.

Skytteltrafik till akuten

Fredrik fick ta med sig sin mamma hem på eftermiddagen och när de kom hem kände Elsy sig ganska pigg och lagade till och med mat. 

På kvällen samlades familjen för att äta kvällsfika. Plötsligt såg Fredrik att Elsy stirrade ut genom fönstret och sedan såg han att det var något som inte stämde, hon klarade inte av att äta sin tekaka. Efter bara några sekunder började hennes kropp att skaka och ännu ett krampanfall utlöstes. 

– Jag tänkte att vafan är det som händer? Det harmoniserade liksom inte. Hon tokskakade och var helt borta och som tur var jag fick in henne på sängen. 

Ambulansen var snabbt på plats och de körde in henne till sjukhuset. Fredrik var orolig, han ringde till sjukhuset och frågade vad som skulle hända med hans mamma. Personalen på akuten svarade då att de inte visste då det varit skiftbyte. När klockan var efter 22:00 skulle Fredrik precis gå och lägga sig, då ringde sjukhuset och sa att han kunde hämta henne. 

– Jag minns att jag tänkte att de inte kunde mena allvar. Jag frågade om det verkligen stämde att de skulle skriva ut henne så sent på kvällen.

Men så var det. Vårdpersonalens riktlinjer är att alltid kolla om det finns någon som kan möta upp den som de skickar hem. Därför ringde personalen på Sollefteå sjukhus till Fredrik, som åkte och hämtade sin mor.

– Jag frågade läkaren på nytt när jag kom till akuten och jag tycks minnas att läkaren även antydde att det inte fanns platser inne på sjukhuset, säger sonen.

Även fast det finns riktlinjer som säger att man ska höra av sig till någon som kan ta emot patienten i hemmet så ifrågasatte vi regionen om det är lämpligt att skicka hem en så pass gammal människa sent på kvällen. 

–  Det är doktorerna som bestämmer när man ska skicka hem någon. Om patienten är medicinskt färdigbehandlad görs en bedömning tillsammans med personalen. De bedömer om patienten kommer att klara sig hemma. Kommer patienten till exempel fixa att gå på toaletten? Har de någon som kan möta upp dem när de kommer hem? Vi brukar även ta ställning till klockslaget på dygnet, vi skickar ogärna hem en äldre patient mitt i natten.

–  Men visst är det väl så att man måste göra hårdare bedömningar. Då vi har få vårdplatser, säger Frida Lassen.

Där anledningen till bristen på vårdplatser i sig inte är bristen på antal sängar utan bristen på personal. 

–  Det beror främst på personalbrist, tyvärr. På pappret finns det vårdplatser men det finns inte tillräckligt med bemanning. Men i detta enskild fall kan jag tyvärr inte uttala mig, säger Frida Lassen. 

Strax efter elva på kvällen satte sig Fredrik i bilen för att hämta hem sin mor på akutmottagningen. 

– Det har genomgående känts som att det inte har funnits någon plats på sjukhuset och att det vara därför jag behövde hämta hem henne. Det kändes som om de ville bli av med patienterna.

– Jag sa att det här kan ju inte vara rätt, att jag ska hämta ut en person som är nästan 90 år klockan elva på kvällen. 

Han hämtade sin mor och de hann bara komma hem innan hon fick ännu ett krampanfall. Anfallet var starkare än det som hon haft tidigare samma dag. Denna gång rann det både blod och saliv ur munnen. 

 – Antagligen bet hon sig i tungan, vilket jag inte förstod då. Hon var helt borta och jag slet ner henne från köksstolen och lade henne i framstupa sidoläge tills ambulansen kom. 

Det kom fyra ambulanssjuksköterskor i två ambulanser varav en av dem tittade på klockan och undrade vad hon gjorde hemma då de nyss hade kört henne till akuten.

– Jag sa att det här är fan inte sant och jag tänker inte hämta henne en gång till i natt, säger Fredrik.

Onkologmottagningen

Redan tidigt på morgonen dagen efter blev Elsy utskriven. Fredrik undrade om det verkligen kunde vara sant. Han åkte därför till sjukhuset och fick då prata med en sjuksköterska och en läkare. Han var mycket tydlig med vad han tyckte och tänkte kring det som hänt. 

– Jag sa att hon har ju fortfarande inte fått komma till onkologmottagningen i Sundsvall och det bara lovas och lovas och lovas. Nu får det vara slut på de här dumheterna då varje dag och vecka med hennes diagnos är viktig för att komma på behandling.

Dagen efter ringde de från onkologen i Sundsvall och Fredriks mamma fick en tid samma dag. När de kom ner var det ingen som hade någon kunskap kring Elsy, men det slutade med att hon blev kvar på sjukhuset i ett par dagar. När hon skulle skrivas ut dagen före julafton hade Fredrik blivit lovad ett utskrivningssamtal där mediciner och annat skulle gås igenom, vilket aldrig hände. Han ringde ner till sjukhuset, då han fått veta att Elsy var på väg hem med sjuktransport.

– Sjuksköterskan jag fick prata med hade ingen koll och han sa att alla läkare hade gått hem. Jag sa att det skiter jag fullständigt i, jag har full respekt för att inte du vet, men nu får ni skaka fram någon läkare på Sundsvalls sjukhus.
– Till slut ringde det en läkare som knappt hade tid att prata då hon var på väg hem, men hon sa att de hade skickat med en läkemedelslista och att jag skulle följa den.

Julafton

Varje år kom Fredrik alltid hem för att fira jul tillsammans med sina föräldrar. Men julen 2019 skulle inte bli som förr. 

Del två av berättelsen släpps onsdag 27/5.

Av: Miriam Maul, Emma Wallenius och Jakob Sköld.